Tänkte att du som läser kanske vill ha lite bakgrundsinformation.

2008.

Februari - Börjar försöken med att bli gravid. Testar ALLT som går under ett års tid.

2009.

Januari - Ringer kvinnokliniken i Gävle för att starta en utredning.

Mars - Första besöket på kvinnokliniken. Allt ser bra ut förutom min ägglossning som inte verkar vara som den ska. Jag får Pergotime utskrivet. Första VUL (vaginalt ultraljud) efter första kuren med Pergo har jag lyckats producera 2 ägg. Läkaren skickar hem oss med order om att "vara tillsammans" och ett stort lycka till. Ingenting händer. Jag fortsätter äta Pergo 6 månader sen orkade jag inte ta denna medicin längre då den, för mig, var mycket påfrestande för psyket.

2010

Januari - Jag kommer in på en bra skola och vi bestämmer oss för att lägga bebisverkstan' på hyllan ett tag. Vi använder dock inget skydd under detta år jag går i skolan.

Augusti - Jag kontaktar kvinnokliniken då jag snart är färdig med skolan och vi vill påbörja nästa behandling som skall komma att bli IVF - provrörsbefruktning. Min läkare skickar remiss till Läkarhuset, Gävle.

Oktober - Första besöket hos Läkarhuset. Vi får reda på att vi måste vänta till januari då det är stängt i december på IVF-kliniken i Falun.

2011

Januari - Andra besöket på läkarhuset och jag får instruktioner om hur jag ska ta mina hormonsprutor och den övriga medicinen.

Februari - Dags för ÄP (äggplock). Det blir 9 ägg varav 8 var fina. Utav dessa 8 överlever 4 ägg. Utav dessa 4 ägg är det ett som är "finare" än de andra. 14:e februari (alla hjärtans dag) får jag tillbaka ett litet embryo som för tillfället bor i min mage.

Det här är våran berättelse.

Över tre år har passerat sedan vi försökte skaffa dig.. Att tiden kunde gå så fort visste jag inte. November 2007 började vi, jag och S, att prata om barn. Jag har nog alltid vetat att jag ville ha barn relativt tidigt. Vi bestämde oss för att börja försöken till att få en bebis 2008, februari. Jag var naiv och S tänkte nog inte så mycket på hur det skulle bli. Så medan jag låg och tänkte på barnnamn, kläder och vilken färg du skulle ha på håret när du kom ut (om det ens skulle finnas något hår), tänkte S på nuet. Vi är olika så, män och kvinnor. I alla fall jag och din pappa! Jag hoppas att du en gång blir till.. Så jag får kalla mig själv för mamma och S för pappa. För i skrivande stund finns du inte... Det här är början på en ny resa och denna gång ska du komma. Det vet jag.